omslagsbild

omslagsbild

måndag 23 februari 2015

Mycket ska jag höra innan öronen trillar av.

En morgon rullade tåget endast till Mörby på grund av något tekniskt fel. Jag skulle vidare till Stockholms Östra för att sedan byta till tunnelbana för vidare färd mot kontoret. Assistenten och jag klev av och gick den korta biten till Danderyds sjukhus och tänkte ta tunnelbanan därifrån. Just denna morgon var det även avbrott i tunnelbanetrafiken och enligt det som sades i högtalarna var det oklart när det skulle börja rulla igen, men i vart fall tidigast om en halvtimme.
Typiskt, tänkte jag.
Jag sa till assistenten att vi får ta en taxi från sjukhuset och började gå mot entrén medan jag ringde och bokade en bil.
På grund av den samplanering av resor som görs inom Färdtjänsten kommer bilen först efter trettio minuter, satte vi oss och väntade innanför entrén. Efter en tid fann jag det tråkigt att se människor gå in och ut genom de roterande glasskivorna, så jag ville be assistenten att ta upp boken som låg i ryggsäcken. Han satt nu tillbakalutat med sträckta korslagda ben på träsoffan, en ställning som tydde på att han väl kunde ha slumrat till. Säker var jag inte, för han hade satt på sig mörka glasögon.
- Kan du ta upp boken? Jag vill läsa.
Han lyfte upp glasögonen och såg på mig.
- Jag är trött, Johan. Jag blir det när jag kommer in från kylan. Vi afrikaner är inte vana med minusgrader. Behöver du läsa nu? Du är inte på jobbet nu.
Jag behöver med hjälp att vända blad när jag har boken i knäet, vilket jag har på resan till och från arbetet. Annars sitter jag vid ett bord, och då kan jag bläddra. Jag fuktar underläppen, trycker den lätt på bladet och för det till vänster. Enkelt.
Han såg på sin klocka.
- Taxin kommer om femton minuter.
Du har varit i Sverige i åtta år, och inte är van med kylan. Pyttsan, tänkte jag.
- Ditt pass börjar klockan 07.00 och det betyder att du ska hjälpa mig från den tiden. Alltså är du på ditt arbete nu. Som du ser är inte jag på mitt arbete nu, och jag vill då passa på att läsa för att få tiden gå snabbare, men också för att jag gillar att läsa, sa jag allvarligt.
Han rörde inte en min, när han böjde sig ner till ryggsäcken och tog upp boken, och la den i mitt knä. Det var sällan han visade vad han tyckte eller tänkte. Så även denna gång kunde jag inte utläsa i vilken sinnesstämning han var i. Arg, irriterad eller likgiltig.
- Förresten läser jag inte boken på kontoret. Jag arbetar.
Han bläddrade fram till bokmärket och jag började läsa. Såg i ögonvrån hur han återigen lutade sig bakåt och sträckte ut benen. Glasögonen var redan nerfällda.
Jag hade snart läst både sidorna på uppslaget, men jag kände att det inte var läge att be om hjälp. Fegt kanske? Försökte själv bläddra. Det tog tre fyra minuter för varje sida och de blev skrynkliga.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar