Finns inte jag?

Det var knökfullt i den vagn som jag var i. En handväska tryckte lätt mot ansiktet och andra sidan såg jag rätt in i en bred byxbak.
Hoppas att du inte är dålig i magen och fiser, tänkte jag.
En del höll i stången som löpte strax under taket och andra grep i varandras jackor eller rockar för att inte ramla omkull av tunnelbanans krängningar. I ju för sig var det ingen risk att någon skulle ramla så tätt som vi stod. Vid sådana här tillfällen hoppades jag att gylfarna har dragits igen eftersom de är i samma nivå som mitt ansikte.
Tunnelbanan stannade vid Östermalmstorg. Några skulle ut. Efter trixande och bökande lyckades de med konststycket att kliva ur. De väntade massan på plattformen pressades in. Det gick inte vänta tre minuter till nästa tunnelbana kom, nej då kan man missa något viktigt eller världsomvälvande hemma eller på puben. De obetydliga avstånden mellan vi som redan var i vagnen blev till intet.
- Jag kan inte backa mer för jag har en rullstol bakom mig, sa kvinnan med handväskan lätt oroande.
Men jag då? Ser du bara rullstolen och inte mig? Finns inte jag? Jag nöp mig i armen. Aj! Jo, visst finns jag. Är jag så oansenlig och blek person att jag är osynlig? Jag som var säker på att jag hade karisma och utstrålade positiv energi ur ögonen. Hon kanske hade fel styrka i sina glasögon? Jag hade god lust att slänga upp femhundra kronor och säga att här du för undersökningen hos optikern. Du behöver gå dit märker jag.