Fängslande svårläst roman.

I går läste jag ut Kristina Sandbergs roman ´Att föda ett barn´.
Handlingen utspelas sig under ett år, 1938. Läsaren får följa den tjugoåriga Maj under hennes första år som gift. Osäkerheten, det såriga moderskapet, alkoholismen och ett äktenskap som bara råkade bli.

Handlingen fängslade mig. Att läsa om vardagens tristess, gnet, glädjeämnen och sorg, det tilltalar mig. Sandbergs sätt att skriva gjorde att jag tycker att romanen är svårläst och drar ner mitt betyg. Det finns förmodligen fler som skriver som hon, men jag har inte stött på det tidigare.
Varför tycker jag att ´Att föda ett barn´ är svårläst? I dialogerna finns det inga radbyten utan det är kommatecken som markerar när vederbörande slutar prata. Ingen namn på personerna är utskrivna, och det gör det knepigt att förstå vem som säger vad. Speciellt vid längre dialoger.
Det förekommer även långa meningar med kommatering då och då som krävs än mer koncentration i vanliga fall för att binda samman början, mitten och slutet så helheten blir förståeligt.
Efter några hundra sidor blev det mindre svårt att förstå. Jag hade då fått någorlunda kläm på hur Sandberg skriver.

Den ökade koncentrationen gjorde att jag blev trött i huvudet av att läsa denna roman, vilket jag inte har blivit av andra. Jag kunde ha lagt ifrån mig den, men gjorde det inte. Jag ville läsa ut den och få veta hur livet blev för Maj och hennes dotter.