Omtänksamt.

Jag, frun och barnen var ute hela dagen i söndags hemmavid och njutit av solen och värmen. De små lekte i fontänen med kamrater, hade vattenkrig, kastade bollar till varandra och simmade även om vattnet var svalt, medan jag, frun och kamraternas föräldrar satt på filtar i gröngräset och pratade och åt den medhavda maten. En mysig dag.
Fram på eftermiddagen spelade de äldre barnen tennis samtidigt som vi vuxna spelade boule. Alla utom jag för kloten var för tunga för mig. Det gjorde inget för jag hade en riktig bra roman att läsa, ´Jag heter inte Miriam´ skriven av Majgull Axelsson. Jag satte mig med ryggen mot stängslet som omgärdade tennisbanan och fick boken framlagt av frun på asfalten framför mig, som sedan gick och fortsatte spela boule. Eftersom det inte fanns något bord i närheten fick det bli på marken. Jag kan då vända blad med en av fötterna. När jag har boken i knät gör jag det med vänster hand, men risken är då stor att den faller ner.
Jag hade kommit in i berättelsen och gottade mig åt det välformulerade, när jag hörde en röst intill.
- ´Hej. Jag undrar om du mår bra i värmen.´

Jag såg upp från boken. Min blick mötte en säkerhetsvakt med batong fastsatt i livremmen. Han hade böjt sig ner.
- ´Ja, det gör jag.´
En vakt från Täby Centrum konstaterade jag förvånad.

- ´Okej, så du behöver ingen hjälp? Det är så varmt i dag. tänkte att det är bra att sitta i skuggan.´

- ´Nej, jag mår bra.´, sa jag samtidigt som jag från att ha så gott som legat framåtböjt för att kunna se bokens text till att räta på ryggen.

Jag tyckte att det var märkligt att få den frågan från en av centrums vakter. Dessutom var jag utanför det område som tillhörde affärskomplexet.
- ´Varför frågar du?´
Han ställde sig upp.
- ´Det är en som har ringt härifrån´. Han pekade mot Storstugan där vi har vår lägenhet, en sexton-våningars hög byggnad med åtta portar. ´Han tror att du behöver hjälp.´

Kan jag nu inte ens få läsa förrän folk undrar hur det är fatt? Jag förstår att de frågar när jag tar mig fram med rullstolen om jag behöver en knuff eller två för det rullar långsamt numera, men när jag läser.

- ´Jaha.´, sa jag dröjande. ´Jag läser och jag mår bra.´
- ´Har du någon som kan hjälpa om du behöver?´
- ´Min fru och barnen är här.´
Istället för att peka nickar jag mot boulebanan. Nu såg alla på mig och vakten med undrande blickar. Min fru la ifrån sina klot.

- ´Vad är det?´, sa hon och gick raskt mot oss.

- ´Jag vill bara försäkra mig om att han mår bra.´

- ´Det här min man och han mår bra.

Hon la ena armen om min hals.

- ´Vad bra.´, log han och började gå mot centrum.

På kvällen, när barnen hade lagt sig och frun låg
i sängen och pratade i mobilen med en kompis,
gick det upp för mig varför personen som ringde
hade undrat hur det stod till med mig.
Så här såg det ut när jag läste. (Bilden är tagen i dag.)
Naturligt att hen undrade, även om hen hade sett boken.
Det hade även jag gjort om jag hade sett mig.
Det uns irritation som slog rot i mig, när jag fick
för mig förklarat av vakten varför han hade gått
fram till mig, det skämdes jag nu för.