Det är kusligt när ingen tro på en.

Jag var på väg till Täby Centrum sparkandes baklänges sittandes i rullstolen en dag i somras. Vår treårige dotter var där med en kompis och hennes föräldrar. Jag ville se om det var bra med henne.
Kom halvvägs då en kvinna stannade och stoppade mig, och frågade varför inte min skötare var med. Hon tyckte att det var olämpligt att jag var ute ensam.
- Jag behöver inte ha hjälp. Det går bra ändå, sa jag glatt och trodde att hon, precis som de flesta andra villiga hjälpredor som jag har mött, skulle acceptera detta svar och gå.
- Nej, det går inte.
Bestämt tog kvinnan tag i körhandtagen när jag började gå. Hon såg sig om var skötaren var någonstans eller en annan som hon kunde fråga om vad hon skulle göra med mig, denna individ som för henne var inte kapabel att ta hand om sig själv.
- Hörde du inte vad jag sa. Jag kan själv, det har jag alltid gjort.
Irritationen började smyga sig på.
- Har du en telefon som jag kan ringa på? sa hon stressad.
Utan att invänta mitt svar, dök hon ner i min ryggsäck och rotade runt.
- Ja. Ring du till min fru.
Dessvärre fann hon inte telefonen, antagligen låg den hemma på skrivbordet.
- Jag kan säga numret, så kan du ringa på din telefon.
Kvinnan ställde sig upp och på nytt spejade runt, fortfarande hållandes i körhandtagen. Kände mig som ett litet barn som blev hållen för att inte springa ut i gatan. Antingen hörde hon inte att jag pratade med henne, vilket i så fall var besynnerligt för jag pratade med en klar och hög stämma, eller nonchalerade hon mig.
- Där har vi en hemtjänst, sa hon och pekade. Vi går dit.
- Men lilla gumman, jag är fyrtionio år. Jag kan ta vara på mig själv.
Bromsade ena hjulet med armbågen och pressade skosulorna hårt mot asfalten. Att knacka på hos hemtjänsten var i ju för sig en god idé för de som arbetar där har sett mig vara ute på egen hand och kan intyga att jag brukar vara det, men jag tyckte inte att det behövdes.
Kvinnan drog mig ett par meter. Det gick trögt för jag hade även nu slagit på bromsen. En man kom gående mot oss.
- Hej. Jag hittade honom här ensam, sa hon och slutade upp med att dra mig. Vem kan jag ringa? Jag ser inte hans skötare.
- Kan du lyssna på mig? Jag har inget psykiskt funktionshinder, kan bara inte gå, sa jag uppgivet till mannen.
- Vet inte . . . men jag tror att han klarar sig själv. Har sett honom tidigare här, så . . .
Mannen pratade lugnt.
- Men om det händer något? Påkörd eller ramlar ur rullstolen. Jag har ett visst ansvar känner jag.
- Nej, det ska du inte ha. Låt honom gå. Ingen fara.
Där satt jag mellan två vuxna människor som pratade om mig, inte till mig. Såg knappt på mig heller. Kände mig idiotförklarad. Frustrationen svämmade över alla bredder. Vad skulle jag säga för att de skulle förstå mig?
- Ja, jag vet inte, sa kvinnan tveksamt.
- Det går säkert bra, sa mannen och gick sin väg. Kvinnan gjorde likadant utan att säga något.

Jag gick upprörd och ledsen vidare mot centrum. "Skötare", ordet gav mig rysningar. Såg mig ligga i sängen med slangar in och ut ur kroppen. Kommunicerade med ögonblinkningar. Vita rockar cirkulerade och kontrollerade min andning var som det skulle.
I centrum var det en hel del med folk. Vädret var väl kyligt att tillbringa en dag på stranden. En del strosade runt och fönstershoppade medan andra hade bestämt var de ville, det sågs på deras målmedvetna steg. Jag sneglade då och då bakåt för att undvika att åka in i någon. Det hala golvet gjorde att jag hade dåligt fäste med sandalerna. Någon högre fart fick jag därför inte upp. Sparka till ordentlig var jag tvungen till att göra för stolen skulle rulla en meter. Kände mig som Bambi när hon kom ut på isen.
Två av centrums väktare tornade upp sig framför mig.
- Hej. Går det bra? frågade en av de.
- Jo tack, det går bra, log jag. Tänkte inte mer på det utan vred huvudet för att se om det var tomt bakom. Det var det, så jag fortsatte gå.
- Vänta. Har du ingen med dig?
- Nej. Jag kan själv. Ska till min dotter som här är i centrum.
Att säga att jag har barn är ett sätt att säga att jag är klar i knoppen, vilket jag vill att det leder till att de som bemöter mig dåligt ska förstå att det jag säger är en sanning. Jag förväntar mig det, för så gott som alla föräldrar är mogna och tar ansvar.
- Ingen ledsagare?
- Nej.
Vakten tog tag i körhandtagen.
- Kan du stanna? sa han bestämt och stoppade mig. Vi ställer hos här vid väggen.
- Men . . .
Inte igen, tänkte jag. Såg på människor som tittade med ena ögat på vakterna och mig. Undrade vad som snurrade i deras huvuden. Har mannen snattat? Han verkar vara förvirrad, stackar´n.
- Finns det någon som kan hjälpa dig som jag kan ringa? Täby Kommun? frågade han auktoritärt.
Det var en och samma vakt som pratade med mig. Den andra stod bredvid och såg på. Såg ut som han var beredd att gripa in om jag skulle bli våldsam eller fly.
Hjärtat slog allt snabbare. Min stolthet höll på att vittras bort. Vad händer? Är jag person som ingen, förutom nära och kära, tror på?
- Jag behöver ingen hjälp, sa jag med en hög röst. Den lät säker, men det var den inte. Där självförtroendet hade funnits, fanns nu endast villrådighet. Kände mig matt.
- Men vi kan inte låta dig gå.
- Varför?
- Du kan köra på någon eller nåt.
- Jag har sparkat mig fram baklänges nästan hela livet. Jag har aldrig kört på någon i centrum, för jag vrider mig om och ser om det är någon bakom. Min dotter . . .
- Ja, men först behöver vi få tag på någon som hjälper dig, sa han fortsatt auktoritärt. Visade ingen som helst medgörlighet eller förståelse.
Det här går inte. De kommer inte att släppa mig. Panik.
Väktaren frågade återigen om vem han kunde ringa, ledsagare, kommunen med mera. Så här i efterhand minns jag inte i detalj, för jag var paralyserad av förödmjukelse.
Min frus kompis femtonårige dotter kom gående. Jag ropade hennes namn. Lyckligtvis såg hon mig och kom fram.
- Kan jag ringa hem på din telefon?
- Visst, sa hon och visade en förvåning över att se en väktare på vardera sidan om mig.
Hon slog numret och höll telefonen vid mitt öra. Jag sa att jag hade blivit hejdat av två väktare för de tror inte att jag klarar mig själv. Min fru suckade, för det var inte första gången som folk ignorerar när jag säger att jag kan själv, och bad att få prata med vakten. Hon berättade om mig och förklarade att jag behöver inte alls ha någon hjälp.
- Okej. Har jag ditt ord på att han klarar sig själv?
- Javisst.
De avslutade samtalet.
- Din fru säger att du klarar dig, så hej då.
Jag blänkte surt efter dem.


Hur ska jag vara för att folk ska tro på det jag säger är sant? Hur ska jag uppträda så att de som möter mig förstår att de ska respektera mig precis som vilken annan person som helst? Säg mig, vad ska jag göra för att de ska bli övertygad att jag är vid mina sinnes fulla bruk och bemöter mig bra därefter? Hur ska göra för att de ska förstå att jag är en man med funktionshinder, och inte en funktionshindrad man?

Ska jag behöva ha ett brev invikt i plånboken, som är undertecknad av en specialist på CP-skador, med information om mig och CP-skadan som jag har? Sammanfattningsvis står det att jag är kapabel att ta hand om mig själv och behöver därför ingen hjälp. Brevet får de läsa, de som inte tror på mig när jag säger att jag klarar mig själv. Ska jag verkligen behöva det år 2015?

Jag kände mig kränkt, och fann det så jobbigt och pinsamt att jag överlade med mig själv när jag kom hem om jag skulle våga gå ut ensam i fortsättningsvis. Är det inte olustigt att jag fick denna tanke? Tack och lov dunstade den ganska så snabbt bort.