Inte i år heller.

För två år sedan bestämde jag mig för att gå med i Prideparaden. Det året var det trettio grader varmt och att få i mig vätska var ett absolut måste om jag inte skulle tuppa av. Ingen hade jag gå med som kunde hjälpa mig att hålla flaskan medan jag sörplade vatten, så jag stannade hemma. Visst kunde jag låta någon göra en flaskhållare på permobilen. Det kunde ha gått, men då uppstår ett annat delikat problem. När vätska intas, måste en viss mängd ut. Kände mig inte för att ha blöjor på mig.
Förra året fick permobilen elfel tre dagar innan paraden och hann inte bli lagad förrän efteråt. Så tränad var jag inte så jag hade kunnat sparkat mig fram baklänges i rullstolen, som var ett alternativ. Jag anade tanken i horisonten, men jag viftade bort den innan den hann ankra i idéernas hamn.
I år, det vill säga i lördags, var jag och familjen i Värmland på fars och hans syskons sommarställe. Därför blev det inget i år heller. Fjärde gången gillt nästa år?

Varför vill jag vara med i paraden? Jag tycker att vi ska få älska vem vi vill och klä oss hur vi vill.
Visst får alla ha åsikter, men nedvärdera inte någon och släng inte glåpord efter hen som inte passar in i den norm som du har. Och vem kan motstå denna härliga och festliga stämningen som paraden har? En explosion av färgglada färger, glädje, medryckande musik, dans är ett välkommet inslag i den annars så rätt så händelselösa Stockholm vad gäller sådana här glädjeyttringar. Nästa år ska jag vara med och släppa loss ännu mer vad jag gör och skaka rumpa.

Visst är den fin och grann, tröjan?
Jag fann den i favoritaffären Zapata i Gamla Stan. Snarlik
Prideflaggans färger.