Prestigemötet.

Med två rullstolar är det upplagd för ett race och visa som är bäst i familjen. Jag har alltid påpekat att jag är nummer ett, och det var lätt säga det när det fanns endast en rullstol att tillgå. I och med jag att fick en ny rullstol, en Panthera, hade vi i en veckas tid två stycken, kunde jag inte komma undan. Sonen var på mig i några dagar.
- Pappa pappa, nu vill jag tävla mot dig, sa han ivrigt.

Den stora utmaningen.
Vem kom att besitta Kungatronen efter Loppens lopp? Kom min mångåriga
erfarenhet och bländade teknik eller sonens ungdomliga entusiasm och oerhörda
hunger efter framgångar, efter ha varit borta länge från rampljuset på grund av
efterhängsna skador, att fälla avgörandet?
De som hade privilegiet att vara på plats denna magiska eftermiddag upplevde
en förväntan, elektrisk sådan.

Startskottet har just gått.
Sonen som ni ser fick en till synes perfekt start, medan jag längtade efter
spikskor och mondobanor. Svårt att få grepp på den våta asfalten.
Sonen seglade iväg. Försöken att komma ikapp misslyckades, och lika glad
som en som just insett att han kommer vinna över sin far i faderns forna
paradgren rullade sonen över sandsträngen som utgjorde mållinjen.
Ett stort stort grattis, min son. Jag älskar dig.

lll