Våra barn tycker om att åka skridsko. Sonen har åkt tre fyra år, så han åker relativt bra. Allting är ju relativt. Nej, han åker bra. Det är bara några gånger det ser något ostadigt ut. Dottern har nyss börjat. Åker är lite att överdriva, hon går skridsko är den rätta beskrivningen.
På jullovet har barnen åkt ett par gånger i Skanskahallen, en inomhusrink i Täby. Första gången ville hon inte, det var nog för stort och för många som var på isen samtidigt. Lugnare var det på den lilla konstfrysta isen på Tibblevallen.
En dag ville den fyraåriga tösen göra som brodern. Med händerna krampaktigt om sargkanten, steg hon med stor försiktighet ut på den hala stora isen. Hon provade med små steg, men fann att det blev tryggare att hålla mammas händer. De försvann snart ur min synvinkel. Istället riktade jag uppmärksamheten till sonen. Efter en stund fick jag överraskande syn på mor och dotter på andra sidan om isen. Hon hade släppt mors händer och endast då och då stödde sig mot sargen.
På vägen hem sa jag till dottern där hon gick bredvid mig att hon är så duktig att åka skridsko. Hon vände sig och sa självsäkert.
- Jag vet.
Hon sa det på ett sådant sätt att det var onödigt att jag sa det för det visste hon redan. ´Kom med något nytt, farsan,´ kanske tösen ville säga, men hennes nuvarande vokabulär räcker inte till.
Jag undrar vem tösabiten brås på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar