CP-skadan är en bris.

Blygseln är mitt funktionshinder. CP-skadan som jag har är en bris i jämförelse.
Blygseln genom åren mot människor, de som jag oförhappandes möter i livet, de som sitter på sätet bredvid på tåget eller tunnelbanan eller står likt mig i kassakön på ICA, har hindrat mig att nå de eventuella möjligheter som de bär på som kan göra livet innehålls- och glädjerikare för mig. Jag önskar att jag hade kunnat yppat en fras eller visat med kroppsspråket, signalerat, att om viljan att prata med mig fanns, så gör det. När det begynnande småpratet var i gång hade jag efter bästa förmåga funderat ut vad hen ville att jag skulle säga, för på det sättet få in bränsle i konversationen. Det i sin tur hade lett till att jag förhoppningsvis la märke till de eventuella möjligheter som hen hade för mig ju längre stund vi hade pratat.