"Det ska du veta."

Efter dotterns femårsdag i augusti blev hon väldigt mammig. Från en dag till en annan blev det en märkbar skillnad. Jag och hon leker fortsättningsvis med varandra, men bara om modern är i närheten, vi som förr kunde gå ut till lekparken eller Täby Centrum ensamma. Lämna och hämta från dagis nu, går inte alls. Hon frågar efter mamma när hon ser mig i dörren, ibland till och med darrar underläppen.
Med denna bakgrund blev jag för en tid sedan glatt överraskad när dottern svarade ja på min fråga om hon ville gå till biblioteket. Jag hade hämtat henne från dagiset och vi promenerade i sakta mak hemåt.
I biblioteket är dockskåpet nummer ett för tösen. Det är ett gammalt och rejält dockskåp med tre våningar, ett rum på varje. Rustika möbler med tåliga tygdockor. Här leker hon länge och spelar upp scener med dockorna. Den här gången var det matlagning och sänggående. Jag såg på, sa inget, och njöt. Njöt av att se henne leka. Hon glömde tid och rum. Det fanns bara henne, dockskåpet och dockorna.
Dottern gick efter en stund till ett stort vitt rund bord och satte sig, så även jag. Där fanns det några pussel för barn utlagda, bilderböcker och en docka.
- Ja, vad kan det där vara? frågade hon.
Hon hade sett en grej som låg bakom dockan och gick att hämta den. Det var en liten rund tjock träplatta med tre rör uppåt ställda. De var olika långa, men alla runt en decimeter. På toppen på var och en var det som en liten vit boll. Hon satte sig och fingrade på tingesten. Jag såg att hon funderade. Jag vred på huvudet för att kunna se den i olika vinklar och jag funderade jag med.
- Vet faktiskt inte. Jag har inte sett något liknande förut.
- Det ska du veta. Du är ju pappa, sa tösen och såg på mig allvarligt.

Jag har oftast min assistent med när jag hämtar från dagiset, så ock denna gång. Hen är i bakgrunden för att inte störa dotterns och min stund tillsammans.

Mina två guldbonusar.