Jag var ute och tränade en lördagsförmiddag vid tiotiden. Eller rättare, jag promenerade. Det överensstämmer bättre med det jag gjorde. Det går nämligen långsamt numera för mig att sparka mig fram baklänges sittandes i rullstolen jämförelsevis med min yngre upplaga. Nåväl, på avstånd såg jag en man i medelåldern och en kvinna cirka tjugo år äldre komma gående mot mig bärande på varsin systemkasse med klirrande innehåll.
Mannen sa hej när han gick förbi mig och jag hejade tillbaka. Tjugo meter efter kom kvinnan, grånad och även sliten och märkt efter år av alkoholens gifter. Hon stannade framför mig. Såg på mig med sorgsen blick samtidigt som hon smekte mig på ena kind.
- "Än finns det hopp.", sa hon och gick vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar