Incidenten med en taxiförare i höstas har fått mig att inte vilja längre åka taxi ensam. Jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för risken att återigen få ett dåligt bemötande. Även om jag känner mig friare på något sätt när jag reser med taxi och framförallt bekvämare, sitter kvar i rullstolen som jag gör i färdtjänstbuss är ostadigt, reser jag numera med det sistnämnda. Det positiva med färdtjänstbuss är att jag inte behöver förflytta mig från rullstol till säte utan föraren surrar fast rullstolen och jag får ett säkerhetsbälte om mig. Vid resa med taxi behöver jag få hjälp av föraren när jag kliver i och ur. Inget som är ansträngande eller problematiskt för hen under förutsättning att hen lyssnar på mina instruktioner. Det gör inte alla och då händer det att jag får ett dåligt bemötande. "Jag vågar inte hjälpa dig.", "Jag kan inte hjälpa dig för jag har ont i ryggen.", "Jag vågar inte låta dig åka för du kommer att slå sönder bilen." (Hen ser mina okontrollerade armar.) och "Varför åker du ensam?" är en del jag har fått höra. Jag blir ledsen. Jag känner mig mindre värd.
När jag har med mig någon som frun, kompis eller assistent vågar jag resa med taxi. Jag behöver då inte hjälp av föraren.
Sonen började med fäktning i höstas. Till träningen, som var i Solna, tog han, jag och min assistent Roslagsbanan (tåg) och buss. När vi skulle hem reste sonen och jag med taxi eftersom assistenten hade då tidigare avslutat sitt pass och sonen var så pass ung, nio år, att han inte var stark nog att hjälpa mig exempelvis upp på bussen.
Jag var alltid smånervös när vi stod och väntade på taxin. Undrar om det är en snäll förare som utan negativt muttrande kommer att hjälpa mig in i bilen, tänkte jag. Sonen var lyckligt ovetande för oron höll jag för mig själv. Oftast var det förare som var hjälpsamma. Minns en resa. Bilen hade precis börjat rulla mot Täby när sonen sa till föraren:
- Tack att du hjälpte pappa. Många förare gör inte det.
- Vi ska hjälpa. Det ingår i yrket. Jag blir förbannad när jag hör det.
En kväll kom det en förare som inte ville hjälpa mig in i bilen. Han ställde sig bakom mig när jag skulle kliva in bredvid förarsätet. Jag greppade handtaget som sitter uppe innanför dörren och drog mig upp på fötter. Lyfte in vänstra benet och därefter bad jag föraren att ge mig en lätt knuff så jag kunde sätta mig, men han rörde inte en fena. Upprepade önskningen i tron att han inte hörde vad jag sa, men han gjorde fortfarande inget och sa inget heller. Nervositeten kom. Sonen började då försöka trycka in mig. men misslyckades på grund av att han inte var stark nog. Först då reagerade föraren:
- Varför åker du inte färdtjänstbuss? frågade han irriterad samtidigt som han knuffade in mig.
Dessa två incidenter har gjort att jag har ansökt att få tillstånd att resa även med rullstolstaxi utöver färdtjänstbuss och det har jag fått. Tidigare var tillståndet utformad så att jag endast fick resa med färdtjänstbuss och då med permobilen, inte med min manuella rullstol.
Som jag tidigare nämnt föredrar jag att resa med taxi, men eftersom jag inte vill riskera att få dåligt bemötande från förarna blir det numera färdtjänstbuss och rullstolstaxi. Det är tryggt för det kan inte hända något som leder till det obehagliga. Å andra sidan är det fel att inte längre resa med taxi för det känns att jag viker mig på grund av rädsla. Egentligen är jag en vinnare, men jag ger mig nu. Jag orkar inte längre bli trampad på.
Inte bara för min skull att jag helst inte reser med taxi. Jag gör det även för min tioårige son och femårige dotter. Om jag får ett dåligt bemötande när de är med, skulle jag bli väldigt arg och det kommer att både synas och höras. Tro mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar