En härlig höstdag.

I morse möttes jag av en solig småkylig dag på väg till tåget för vidare färd till arbetet. Det påminde mig om lördagen för några veckor sedan.

Det var en ljuvlig dag. Värmen hade hittat tillbaka till Täby, från att inte ha synts till i någon vecka. Solen lyste från en blå himmel. Det som indikerade att det var höst och inte sommar, det var ju nästintill vårvärme, var den härliga höga luften och löven på träden som var allt annat än gröna. Ett inferno av färger och lungorna fyllda med den klara uppfriskande syret, det är dessa dagar som sätter guldkant på livet.

Vi packade permobilens korg med frukt, kex och vatten, och promenerade till en närbeläggen skog. Vår dotter på tretton månader satt i mitt knä medan min käraste och son gick bredvid. Jag noterade hur lätt dottern var. Jämfört med sonen hade jag nu bomull i knät.
För en tid sedan började sonen, fem år, lyssna på musik på en av våra mobiltelefoner med öronsnäckor. Han tyckte nog att han såg tuff ut där han nu gick med händerna nerkörda i fickorna i mjukisbyxorna, kepsen bak och fram, och musik i öronen.

Väl framme tog vi oss runt på en av motionslingorna som mätte 1,5 kilometer. Dottern tultade fram, stannade då och då, och plockade upp kottar, småstenar och barr. Hon såg på dessa ingående. När intresset svalnade, slängde hon de och tultade vidare. Jag och grabben tävlade mot varandra. Även om jag körde på den högsta hastigheten, hade jag svårt att följa.

Hungriga satte vi oss att äta vår medhavda matsäck medan solen värmde våra ryggar. Ungarna hade tydligen inte fått nog av rörelse, så de gick till lekplatsen efter äpple, banan, Diggestive-kex och vatten. Med ett öga på barnen, lutade vi oss bakåt och lät solens strålar värma oss den sista gången för det här året. Det kändes att höstrusket skulle komma vilken dag som helst.