Jag hoppas att ni läsare hade en julafton som ni önskade. Själv hade jag det, och det innebär ett bord med julmust, två tre olika sorters sillar, potatis, julskinka, kalvsylta, stark senap, Janssons frestelse, hårt bröd. Till avslutning risgrynsgröt och pepparkakor. Innan matkoman infinner sig, skyndar vi oss till soffan och chippar efter luft. Vi vuxna småpratar medan brorsans tre barn och mina två leker med varandra, stundom framför brasan. Det är vilsamt att se in i den sprakande värmekällan. Att dessa fina dansande lågor blir farliga när de släpps lös är svårt att förstå i denna trevliga stund. På bordet står det en grann julstjärna tillsammans med en adventstake, som är gjort mestadels av näver, med de fyra ljusen tända. Aromen av nykokt kaffe sprids från köket och blandas med doften från stearinljus och varma lussebullar. Då och då avbryts vi med ett trängtande ´Kommer tomten snart?´. Barnen längtar att höra hårda bankningar på ytterdörren medan vi vuxna njuter av julstämningen. Eller är det lugnet före stormen som vi njuter av? Utanför fönstren ligger det tjockt med snö. Jag myser.
Julen är en högtid som jag tycker mycket om, den finaste som vi har i vårt land.
Ingen jul utan att besöka en julmarknad, så här om veckan begav sig den femårige sonen och jag till marknaden i Gamla stan. Med följde en av mina assistenter.
Vi tog en taxi på grund av den mängden med snö som hade fallit den senaste tiden. Hoppade av vid Mynttorget och gick sedan Västerlånggatan fram. Trots vardag var det konstigt nog en hel del med folk som var ute.
Det verkar som det är fler än jag som har tagit ledigt från arbetet, tänkte jag och tog sonens hand. Väl framme tog vi en varsin kokt korv med bröd och promenerade sedan runt bland de små bodarna. Ostar, påläggskorvar, brända mandlar i strut, stickade vantar och mössor, hemslöjd, ja det var mycket som var lockande att öppna plånboken för. Sonen stannade så klart med tindrande ögon framför boden där det såldes godis av alla de slag. Det såg ut så i alla fall. Långa och små polkastänger, figurer i marsipan, småkolor, choklad, knäck med mera. Sonen fastnade för en liten käpp av polkagris, som han gick och slickade på resten av dagen. Istället för godis inhandlade jag korv, ett måste till julen. Det blev en salami och en pepparkorv.
När jag är själv med mina barn, vill jag vara det och inte ha en assistent med. På grund av CP-skadan som jag har finns det få tillfällen som det går. När vi sitter i sandlådan och leker är ett, assistenten kan då lämna oss för ett tag. En känsla med enorm stolthet har jag då. Men när det ska badas eller fara till stan och hitta på något kul, måste det följa med en assistent. Denne hjälper till med det jag inte kan, som när barnen behöver gå på toaletten, skala banan till mellanmålet, lyfta upp de för att de ska se över stängslet in till björnarna på Skansen, bära barnens matbrickor fram till vårt bord på restaurang. Detta kanske är trivialiteter för er småbarnsföräldrar, som ni helst till och med vill slippa. Jag saknar denna kontakt med mina barn oerhört mycket. Om jag kunde göra något för att få bättre kontroll på mina armar skulle jag göra det, för det skär i mitt hjärta när jag inte kan vara mina barn behjälplig.
Barn är smarta och mina utgör inga undantag. När de vill åka karusell, frågar de assistenten om hjälp upp, för de vet att pappa kan inte hjälpa till. Givetvis har de frågat mig först om de får. Dottern frågar med sina ögon, de kan förmedla mer än tusen ord. Tro mig.
Jag ser fram emot när guldklimparna blir tio elva år. De är då stora nog att skala bananen, och gå och kissa på egen hand. Många roliga och spännande äventyr väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar