omslagsbild

omslagsbild

fredag 21 december 2012

Släkten i Chang Dtai.

För fyra år sedan köpte min fru och jag en tomt i byn Chang Dtai, en timme med bil österut från staden Surat Thani i Thailand. De som kommer till eller från Ko Samui med färja känner till staden, för där finns förbindelser att ta sig vidare med inåt landet.
Om Surat Thani är någorlunda känd för turister, är Chang Dtai definitivt döljt i mörker. Byn, som ungefär har sextio innevånare, ligger insvept mellan oljeplantager och dess höga palmer. Om det kommer en europé, fallang som det heter på thailändska, hit stannar vardagslunken upp och blir dagens samtalsämne.

På tomten finns det fyra hus, och här bor tre av min frus systrar med familj. I det fjärde huset bor hennes son med flickvän och deras nyfödde son. Sammanlagt var vi tjugo personer varav sex var barn under två år. Liv och rörelse. Ljudnivån blev därefter - ömsom skratt, ömsom barnagråt. Jag som tycker om att ha många omkring mig trivdes.

Oj jag höll på glömma mormor, min kärastes mormor. Hon placeras med lätthet i gruppen gummor. Kvinnan är kort och smal, brun som en pepparkaka i hyn och grått kortklippt hår. Det få gånger mormor reser sig från golvet, går hon så framåtböjd att hon knappt ser framför sig. Med sin kraftige pinne till käpp, går hon långsamt fram med sina hjulbenta ben. Jag trodde hon var hundratio år när jag såg henne första gången för sex år sedan. Hon kan mycket väl vara det, för hon vet själv inte hur gammal hon är, men hon tror hundra år. Synd att jag inte förstår mormors dialekt, för det hade varit intressant att prata med henne om hur livet var i Thailand när hon var barn. En enastående skatt har de personer som har levt så länge, en historisk skatt.
Jo, jag kan thailändska relativt bra. Fast bara när det talas den dialekt som pratas i huvudstaden Krung Thep (betyder ungefär Änglarnas stad), då hänger jag med rätt så skapligt. Släktingarna pratar vänligt nog "bangkoksa" till mig, annars pratar de dialekten från Isan, en del av norra Thailand, som jag förstår endast några ord ut av. Det är så roligt att jag gör mig förstådd, jag får då ut mer av vistelsen.

Det slog mig en kväll, när vi satte hos på golvet för att äta kvällsmat, att här och nu finns det fyra generationer. Smått fascinerade. Om min kärastes far och mor hade varit i livet, skulle det ha varit fem generationer under ett och samma tak.

Precis, vi sitter på golvet när vi äter. Tiotal skålar med fisk, kyckling och grönsaker placeras i den ring som bildas. En flätad korg går runt med sticky rice, som alla vi tar en näve av. Riset rullas ihop till en liten boll som doppas i skålarna. Med hjälp av tummen trycker man exempelvis en bit av fisken mot risbollen och stoppar i munnen. Sticky rice är ett klibbigt ris, vilket det gör att det blir lätt att hantera när inte bestick används.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar