- "Sluta busringa, annars ringer jag till polisen."

Helgen närmade sig, och tankar om att hitta på något roligt hade börjat cirkulera. Såg framför mig sitta hemma med föräldrarna och småbröderna, och se på TV ytterligare en helgkväll. Inget vidare för en sjuttonårig gymnasist vars hormoner formligen hade börjat spruta ut ur öronen. Lägg på den växande nyfikenheten på att få se världen utanför skolan och hemmet. Denna värld som öppnades på kvällen och höll på till tidiga morgonen; party med allt vad det innebar.
Jag ringer Per och hör efter om vi kan hitta på något, tänkte jag.
Gick fram till skrivbordet i pojkrummet i Viggbyholm och bläddrade fram min klass i skolkatalogen. Fann det jag sökte. Per, en av de kompisar som jag brukade umgås med. Vi hade kul ihop. Några kvällar hade vi åkt till stan (Stockholm) tillsammans med andra kompisar och gått ut och ätit, innan vi hade släntrat in på något disco.
Så fort som jag hade memorerat Pers telefonnummer och var klar för att ringa, kände jag att nervositeten smög sig fram och pulsen steg. Varför bli nervös att ringa en kompis, kanske ni undrar? Anledningen var mina talsvårigheter som jag även då hade på grund av CP-skadan. Det var nu första gången jag ringer hem till honom, och tanken på att någon av hans föräldrar eller bror skulle svara gjorde mig nästan till ett nervvrak, för de skulle aldrig förstå vad jag säger.
Jag satt på högtalaren på telefonen och tryckte numret på knappsatsen med nästippen. Första signalen ljöd . . . hoppas Per svarar (det lät som en bön) . . . andra signalen . . . kände svetten komma fram i armhålorna . . . tredje signalen . . . lägger på, klarar inte det här . . .
- Ekstrand.
Pers mamma. Å nej.
- ååååoookkkkk (stön) jjjjpp kkkppp (stön).
Det jag ville säga var ´Hej. Jag heter Johan. Kan jag prata med Per?´, men det lät som en brunstig tjur som hade blivit utsläpp i hagen tillsammans med kvigor.
- Vem är det? sa hon.
En lätt irritation anades.
- pkpkåtpk (stön).
Nu var jag genomsvettig. Maxpuls. Nervositeten hade slagit i taket.
- Det här är inte roligt. Är det du Robert igen?
Inte bra, en Robert brukar busringa till dem och nu tror hon att jag är han.
Jag kände att jag har en chans kvar, en ynka liten chans att få fram det jag ville, annars lägger hon på och hon gör det i vredesmod.
Samlade mig, tog ett djupt andetag och lyssnade till min inre röst som upprepade det jag ville säga. Men det gick inte alls. Den brunstiga tjuren hade sett fler kvigor.
- Sluta busringa, annars ringer jag till polisen, sa hon nästan skrikande och lade på.

På morgonen efter ställde sig Per skrattande i dörröppningen till vårt klassrummet och sa med hög stämma.
- Du får sluta busringa. Ytterst nära att morsan hade ringt polisen.
Jag föll in i Pers skratt.

När luren hade lagts på i örat på mig, var det deppigt värre. Jag kände mig nerslagen och trampat på, men efter en tid fann jag det komiska i det hela.
Denna episod har inte avskräckt mig från att ringa personer som inte känner till mig, och det är jag glad för.