Här är fortsättningen på inlägget som publicerades den 16:e augusti 2013.
Med bultande hjärta larmade jag på personalen. Det fanns en gräsmatta strax intill huset som passade bra att öva på att komma ur och i permobilen.
- Kan ni kasta ett öga då och då för i fall om det går snett? frågade jag kvinnan som hade hjälpt mig ner till källaren för att jag skulle kunna hämta permobilen.
Vi stod nu på gräsmattan. Jag var ivrig att komma i gång.
- Visst. Jag säger till de andra att du är här, för jag slutar om en kvart. Ingen annan hjälp nu?
Deras köksfönster vätte mot där jag var, så de hade god uppsikt.
- Nej.
- Okej. Lycka till, log hon och gick in i huset.
Jag tryckte på knappen på permobilens manöverpanel som hade funktionen att vrida sitsen ett kvarts varv för att underlätta att ta sig ur. Sandalerna nådde knappt grässtråna. Jag drog ett djupt andetag. Nu var sanningens ögonblick nära. Att komma ner bör gå ganska smidigt, men upp var dolt i dunkel.
Med nervositet och detta-kommer-att-gå-bra-tänket tryckte jag ryggen mot ryggstödet och gled på rumpan ut mot sitsens kant. Kände nu marken under sandalerna. Huvudet la sig på stödet samtidigt som jag flyttade fötterna fram. Rumpan lämnade sitsen och ryggen gled mot dess kant, och vips satt jag på gräset med knäna under hakan.
Det gick bra, tänkte jag glatt.
Det hade blivit sen eftermiddag. Talltopparna dolde solen, men fortfarande var det varmt och skönt. Skvallrade att det skulle bli ännu en ljum kväll.
Jag samlade mig. Sträckte ut benen med svårigheter, för jag kunde inte lyfta på fötterna. Den grova mönstringen på sulorna gjorde att de greppade alltför bra i gräset. Jag lutade åt vänster och tog emot mig med armbågen. Kom farligt nära stänkskärmen med huvudet, men jag hann vrida bort det. Rullade runt bort från permobilen någon meter, så jag fick utrymme att resa mig upp på alla fyra. Kände grässtrånas toppar mot ansiktet. Det var något vassa.
Hoppas ingen får syn på mig nu, för då kommer de väl springande i tron att jag behöver hjälp.
Jag ställde mig på alla fyra och kröp till permobilen. Ont i knäna och stramade i rumpan gjorde det. På gymnastiken i skolan kunde jag sitta i innebandymålet och mota skott från kompisarna i en lektion, ibland två, utan att det smärtade. Men nu, aj aj. Inte nog med smärtan, sandalerna försvårade även krypandet. Ska ta av dem innan jag går ner på marken nästa gång.
Väl framme reste jag mig upp på knä och lutade överkroppen mot sitsen. Jag satte armbågarna under mig och placerade vänster fot på marken nära permobilen, och tryckte till. Med vänster hand fick jag nu tag i ryggstödets överkant och bytte placering med foten, nu än närmre permon, och tryckte till än en gång. Stod nu upp med bägge fötterna på marken. Jag tänkte att här finns en risk att falla om jag inte koncentrerar mig på vad jag gör.
Höll i vänster armstöd och vred mig runt medan höger arm gjorde allt för att få mig ur balans, viftade som väderkvarnsvingar i full storm. Med en hastig duns satte jag mig.
- Yes!
Jag klarade det. Det var det jag trodde.
Glädjen var total. Nu var det bara vädret som kunde hindra mig till att vara på nakenbadet i Ågesta vid Farsta strand. Jo, jag visste att den stranden var tillgänglig för mig. Den hade en stor yta med gräs innan sanden tog vid, och där på gräset kunde jag ligga. Jag hade noterat det i bakhuvudet, när jag läste allt som jag kom över gällande artiklar om naturismen på internet och i tidskrifter. Det var ett sätt att komma naturismen nära, så nära som jag kunde, som för mig är det ultimata levnadssättet. En del vill inte läsa och prata om, eller se på det som de har en stark längtan till för de har svårigheter att nå dit eller inte alls kan komma ända fram, men jag var tvärtemot med vissa undantag. Om jag inte kunde bli naturist, gå ut i naturen som Gud skapade mig, ville jag i alla fall ta reda på allt om naturismen.
Äta och dricka, det måste jag göra om jag ville vara på stranden en hel dag. Tack vare min förmåga att se möjligheter i livet, tog det endast någon minut att klura ut hur det skulle gå till. Brukar få hjälp med att få maten i munnen, för jag kan det inte själv på grund av spasticiteten. Det jag ska äta måste vara relativt hårt och inte kladdigt, för jag ska ta det i handen. Korv och köttbullar. Perfekt, och gott är det också. Det ska stoppas i plastpåsar som inte knyts ihop.
Vatten ska jag ha i två 1,5 PET-flaskor med sugrör i. Flaskorna ska sitta fastsurrade med gallret på permobilens pakethållare.
Bada? Nej, jag brydde mig inte om att fundera ut hur jag ska ta mig upp i och ur vattnet. Bada kunde jag skippa, för det var oväsentligt. Det viktigaste var att veta att jag kan vara på stranden utan hjälp i flera timmar. Jag kan äta och klarar av att ta på mig shortsen tack vare permobilens tyngd, för den kan omöjligt välta när jag trycker till med ryggen mot ryggstödet samtidigt som jag lyfter på rumpan och drar upp dessa.
Ett extra plus var att jag äntligen får möjlighet att stifta bekantskap med andra naturister.
Det pirrade i hela kroppen av förväntan.
Dagen därpå köpte jag gummislangar på bensinmacken. Insåg att sugrören var för korta att ha i PET-flaskorna. Sugrören nådde bara halvvägs ner till botten, och dessutom var de lätta att bli vikta.
Jag fick hjälp att sätta surra fast de vattenfyllda PET-flaskorna med remmar på permobilens pakethållare. Stack ner en gummislang i en av flaskorna. Den var så lång att den nådde nästan ner till marken. I princip hade jag kunnat lagt mig på gräset och druckit, men jag var inte pigg på det. Slangen klipptes av, så att jag knästående kunde suga i mig vattnet. Samma arrangemang gjordes med den andra flaskan.
I två timmar övade jag på att ta av sandalerna, hasa ur permon, rulla runt, resa upp på knä, krypa fram och ta mig upp igen, och sätta på sandalerna. Allt gick bra. Fixade det, bortsett från att jag drog kardborrebandet på bägge sandalerna så långt att dessa som trycker ner foten kom ur sin ögla. Jag kunde inte trä in remmarna tillbaks, därför behövde jag ha något som gjorde att de hindras att glida ur. Om de hade gjort det hade jag tappat sandalerna. Varför inte en ring, en ring som sätts fast längst ut på remmarna.
Nästa förmiddag var jag hos skomakaren och fick det gjort. Så var det löst.
Jag övade ytterligare några timmar den dagen. Nu satt det om möjligt ännu bättre.
Dags att rasera muren.
Den bredda mur som har hållit mig borta från det härliga naturistiska livet. Jag ser att den har börjat vittra sönder här och var.
Där finns det en möjlighet att ta mig igenom.
Och där!
Och där, visst är det vatten som reflekterar i den möjligheten?
Dags att rasera muren.
Jag satte på TV:n och såg Rapports väderprognos. En stor gul sol hade målats över hela Stockholmsområdet nu på söndag.
På lördagsmorgon ringde jag Färdtjänst, och beställde en buss tur och retur till dagen därpå. Med permobilen brukade jag åka långt, men ända till Ågestabadet, trettio kilometer från Täby, och sedan hem igen. Nej, det hade blivit en ekvation som var omöjlig att lösa.
På kvällen fick jag hjälp med att lägga fem Hot Dogs i en plastpåse, inte skurna i bitar utan hela. Lätt att hålla de så. Vattnet fick hällas i flaskorna på morgonen för det hade inte blivit fräscht om det hade stått över natten.
Den kvällen hade jag svårt att somna. Tankarna flög härs och tvärs innan de fick ro.
Från Magelungens blåa vatten glittrade det när färdtjänstbussen körde över Ågestabron. Solen lyste varm från en klarblå himmel.
Till slut hade sömnen omfamnat mig och lett mig bort till okända vatten. Öar med lummig grönska, klipphällar och vågornas smekande av stränder gled jag över likt en albatross. Fridfullt.
Jag hade ätit en rejäl frukost och klätt mig i kläder som passade just för denna dag. Ett par mjukisshorts med tillräckligt bra resår att snöret kring midjan inte behövdes knytas och ett tre nummer för stort linne. Klädseln var genomtänkt för det skulle gå så smidigt som möjligt att ta av och klä på. Och icke att förglömma, sandalerna med varsin ring på.
Bussen stannade på parkeringen. Värmen slog emot mig när jag rullade ner för rampen. Härligt.
- Ha en bra dag, önskade chauffören glatt.
- Det ska jag verkligen ha, sa jag med eftertryck och körde i väg mot skogen med slangar hängande ut från de vattenfyllda PET-flaskornas mynning på pakethållaren. Det måste ha sett lustigt ut.
Skogsstigen slutade, skogen likaså, och där låg det nakenbadet som jag hade längtat till efter så länge. Är jag här är nu? Jag ville skrika ut min glädje.
Nedanför mig bredde en stor gräsyta ut sig. Här och var låg det människor på sina filtar och solade medan andra åt sin medhavda lunch. Bortom låg den inbjudande Magelungen med dess smala sandstrand. Därifrån hördes stojande barn som lekte i vattnet.
Precis som vilket bad som helst, bortsett ifrån att alla här var nakna. Ung som gammal, kvinna som man.
Jag rullade långsamt fram ut på gräset och fann en plats i solen, där gräset som synes var relativt långt. Tog av mig sandalerna och la de i pakethållaren. Linnet flög nästan av, så enkelt var det. I ögonvrån såg jag att det tittades på mig när jag tog av byxorna.
La mig ner på rygg. Gräset kändes mjukt. Solstrålarna kramade om mig. En vindputs. Sträckte armarna ovanför huvudet. Blundade.
Äntligen. Jag solar naken på en strand. Vad himmelsk det är, tänkte jag och log med hela ansiktet.
Jag njöt och var lycklig.
Åt korv då och då för att stilla hungern, när det blev tråkigt att ligga eller för varmt satte jag mig i permobilen och tog en långsam promenad bland de solbadande, stannade till där stranden tog vid och såg ut över Magelungen, lyssnade på asplöven som dallrade till av den smekande vinden, ett magplask hördes från bryggan, en flicka och en pojke i femårsåldern lämnade sitt sandslottsbyggande och gick storögt på permobilen fram till mig. De frågade om hur den fungerade och fascinerades över alla dess spännande knappar.
Jag kissade vid skogskanten. Vad enkelt det var. Bara vred på sitsen, hasade ut till kanten och ställde ner fötterna brett isär på marken, och ut med knäna och kissa. Inga byxor som behövde tas av eller på.
Se där, det är inte bara härligt att vara naken. Det är även praktiskt.
Jag såg på min GUL-klocka, som hade satts på pakethållaren. Fyra, en halvtimme tills bussen skulle komma. Bäst att göra mig i ordning.
Bussen stod och väntade när jag kom ut från skogen. Då kom glädjetjutet. Jag släppte joysticken, ställde mig upp på fotplattan och höjde armarna mot skyn.
- Jag klarade det, skrek jag. Vad jag är duktig.
Att försöka klä känslan, den som jag kände när jag förstod att jag hade fixat att vara på stranden utan att behöva få hjälp, med ord är meningslöst. Det går inte, för det finns inga ord som kan beskriva det.
Det blir några gånger varje sommar som jag nu är på Ågestabadet.
Min fru och grabben har varit med en gång. De tyckte att det var genant att visa sig naken, så de behöll kläderna på. Även var de besvärade att se människor nakna, så pass nära som det blir på en strand. "Jag visste inte var jag skulle titta.", sa frugan när vi var på väg hem.
Däremot min dotter har jag förhoppningar på, som inte var född då när vi var där. Hon vill strutta omkring naken hemma. Å andra sidan föredrar många barn i hennes ålder att vara utan kläder, så jag får se. Framtiden får helt enkelt utvisa hur det blir med den saken.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar