Ett bra bemötande.

I tisdags sen eftermiddag steg jag av vid Hötorgets tunnelbanestation, en station som jag sällan åker till. Jag hade bestämt med en kompis att vi möter varandra vid Konserthusets trappa för att senare gå och äta på ett indiskt ställe.
Vid spärren tänkte jag fråga vart hissen var, för det hade jag glömt. Jag lät istället min assistent göra det. Det tog mig emot, för jag vill alltid prata direkt till människor. Inte via assistenten eller en annan person som är med, för jag kan prata och då ska jag göra det. Men denna gång lämpade det sig bättre att assistenten frågade, för vakten i kuren skulle förmodligen inte uppfatta det jag sa. Sorlet som fanns gjorde att jag var tvungen att komma närmare kuren för att göra mig hörd, men det var inte utrymme till det.
Till min förvåning vände vakten sig till mig och beskrev vart jag skulle gå för att nå hissen. Av erfarenhet hade de flesta andra berättat för assistenten vart hissen låg. Det är lätt att göra det, en person frågar en annan om något och denne svarar personen. Det är naturligt, men vakten tänkte till: Han som frågar om var hissen är, behöver inte veta det för han kan ta trapporna. Det är mannen i rullstolen som behöver veta.
Tänkte inte vakten alls till, var det hans naturliga sätt att bemöta människor?
Eller hjälpte assistentens agerande till när han tog ett steg bakåt efter ha ställt frågan, så vakten kunde se mig?

Jag skriver inte om all bra bemötande som jag får, för då hade jag inte hunnit med något annat på arbetet, men just det här bemötandet finner jag speciellt. Jag blev glad.