- Har du färdtjänstkort?

Jag var på väg in till stan åkandes i permobilen. Höstens färgprakt hade lockat ut mig till Djurgården*. Gula, röda, brandgula och orangea löv, ett inferno av färger. Det kändes som att vandra genom en vänlig gigantisk eld, gnistrande och värmande.

Hösten är i mitt tycke naturens vackraste skådespel.

Innan jag kom till Djurgården ställdes en fråga till mg i en stund då jag tyckte att svaret var uppenbart.

Eftersom det inte kom något tåg med vagnen som jag kan komma in i med permobilen, åkte jag till närmaste tunnelbanestation som är Mörby Centrum.
Vid spärrvaktens lucka saktade jag in för att få ögonkontakt med kvinnan som satt där. Hon såg mig och log. Det tog jag som en signal att hon skulle öppna spärren, så jag kunde fortsätta in mot hissen ner till perrongen. Vid alla tidigare gånger har plastskärmarna då vikts undan, vilket inneburit att spärrvakten har tryckt på sin knapp, men inte denna gång. Något förvånande stannade jag, väntade, men skärmarna förblev stängda. Jag backade tillbaka för att be henne att trycka en gång till. Jag hann inte öppna munnen förrän hon frågade.
- Har du färdtjänstkort?
- Ja, sa jag och ansträngde mig för att inte börja fnissa.
- Kan jag få se det?
- Kortet ligger i min jackficka. Tyvärr kan jag inte ta fram det. Kan du hjälpa mig?
- Nä, det är okej, log hon och lät skärmarna glida isär.

Vad har jag lärt mig av detta? Att det inte är uppenbart för alla att vi som sitter i permobil har beviljats färdtjänst. Å andra sidan gjorde kvinnan sitt arbete, och det var att kontrollera resenärernas färdbevis. Det gjorde hon med bravur.

 *Ett stort och fint naturområde mitt i vår kungliga huvudstad.