omslagsbild

omslagsbild

tisdag 20 maj 2014

Jag ryser av obehag när jag bara tänker på bordsplacering.

Kan ni sätta in er hur det känns för mig med mina hjälpbehov att på en finare middag bli placerad intill en kvinna som inte har träffat mig innan eller inte alls vet vem jag är?
Min bordsdam förväntar sig att äta och dricka gott, och prata med den förhoppningsvis trevliga bordskavaljeren. Hon ser fram emot denna middag för hon har haft det stressigt på sitt arbete. Ponera att hon är barnskötare på en småbarnsavdelning på ett dagis. Nu ska hon sitta i lugn och ro, äta i sin egen takt och verkligen smaka på maten. Det hinner hon aldrig med annars, för på dagiset är det många barn och lite personal, och det gör att hon äter samtidigt som hon matar några av barnen.

Det jag behöver hjälp under middagen är att ta upp sugrör ur ryggsäcken, skära maten i lagom bitar, få maten i munnen*, torka mig runt munnen, hålla upp vinglaset när det ska skålas och ta fram servetten vid eventuella hosta.
Att be kvinnan som är obekant för mig om den hjälpen, och som dessutom inte är införstådd om mitt behov, det gör jag bara inte. Det blir en besvikelse för henne när hon inser att hon ska hjälpa, och även om hon inte säger något märker jag det på hennes kroppsspråk. För mig gör det att jag inte kan ha det trevligt eller njuta av maten. Jag känner att jag då vill slinka ut genom nödutgången fortare än kvickt.
Jag ryser av obehag när jag bara tänker på bordsplacering.

Det blev en hel del fester den våren när jag tog studenten. Studentfest är synonym till bordsplacering. För att jag inte skulle känna mig orolig inför middagarna och obekväm inför mötena med mina bordsdamer, kom jag och en kompis överens med värden att vi två sitter bredvid varandra så hen kunde hjälpa mig med maten. En bra lösning. Efter var det inga problem, då jag klarade mig själv.


*Jag skulle kunna skriva ´mata´, men jag gör det inte. Mata gör vi med små barn, inte ungdomar och vuxna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar