omslagsbild

omslagsbild

måndag 19 maj 2014

Runkade i min ensamhet.

Jag satt i fåtöljen och runkade.
Fårskinnet som jag satt på var lent och mjukt mot min nakna hud. Jag släckte hallampan när kvinnan ur nattpersonalen hade gått efter ha tagit av mig kläderna och borstat mina tänder. Nu var det mörkt i lägenheten, bortsett tv-bildens sken.
Utifrån hördes glada skrål från ett gäng överförfriskade ungdomar. Jag såg på väggklockan i köket och antog att de var bland de sista som hade lämnat kvarterets diskotek, och var nu på väg någonstans i den varma stilla ljusa sommarnatten. Till en kompis på efterfest eller hem till bingen. Musikens dova dunkande hördes när jag hade öppnat dörren till balkongen, men nu hade det tystnat.
Ungdomar förresten, de var i min ålder uppskattade jag vid balkongräcket. Jag hade svårt att se mig som ungdom. Skulle fylla trettioett nästa år. Livet rusade. Fortfarande stod jag på perrongen och såg tåg efter tåg rulla i väg utan att göra en ansats att kliva på. Vad väntade jag på? Kräsen?
Jag hade passerat innestället när jag var på väg hem. Taxin rullade långsamt genom massan av glada och vackra människor som hade gått ut för att röka eller ta en nypa frisk luft. Somriga klänningar och kjolar, ljusa skjortor och uppknäppta kavajer stod de med en drink eller en öl i handen. Musiken hördes väl genom bilens rutor. Den uppsluppna stämningen var påtaglig. En kvinna med en drink och cigarett i handen knackade hårt på rutan till främre passagerarsätet där jag satt. Jag blev skrämd och skvatt till. Chauffören tecknade att han kommer tillbaka, ska lämna av först. Kvinnan hade skrattat åt min reaktion, det hann jag se innan hon försvann ur min synvinkel.
Det låg förväntan i luften. Förväntan att finna den rätte. Om inte, så i alla fall få med sig hem en till sin säng på småtimmarna.
Det kanske var min egen förväntan på lördagskvällen när jag ringde på kompisen Stefans dörr åtta timmar tidigare som gjorde att jag inbillade mig att även de hade den.
Stefan hade två veckor tidigare flyttat in i lägenheten i Huddinge, och nu var det inflyttningsparty. Överallt var det folk, i vardagsrummet och köket. Även i Stefans sovrum satt det folk med plasttallrikar i knät med mat. ACDC:s T.N.T. strömmade ut ur de stora högtalarna.
Kul med så mycket folk, tänkte jag när jag med möda och stor precision rullade intill soffan för att inte göra märken i dörrposten. En del bekanta ansikten, men de flesta hade jag inte sett. Jag hälsade på de som satt närmast. Vi hann byta några meningar med varandra, innan jag kände ett lätt tryck av en hand på axeln. Stefans tjejs bästa kompis, som jag hade träffat flera gånger tidigare, erbjöd sig att hjälpa mig med maten. Visst fick hon det, så hon satte sig ner med en tallrik med rostbiff, potatissallad och cocktailtomater, och en päroncider (Alkohol drack jag ytterst sällan vid den här tiden. Jag gjorde allt för att bli världsetta i rullstolsåkning i min skadeklass. Alkoholen fick jag då stå över, vilket var lätt att göra.).
Hela kvällen flöt på bra. Med det menar jag att jag pratade med många. De hörde vad jag sa. Det kunde vara si och så med det, för mitt uttal har en del skavanker. Det blev även dans med några kvinnor som inte skulle behöva be mig två gånger om att följa med dem hem.
Vid ettiden insåg jag att det förmodligen slutar som det alltid gör. Trevligt och roligt prat med trevliga och roliga kvinnor, men det leder inte till det jag önskar att det ska leda till. Ett telefonnummer nerskriven med röd läppstift på en papperslapp eller sällskap med mig hem. Mycket riktigt, en timme senare satt jag i en taxi till Täby. Ensam och utan en kvinnas nummer.

För ett ögonblick ville jag be chauffören stanna bilen. Jag stiger ur och går med bestämdhet in på diskoteket. Sveper blicken över de dansande. Går fram till den kvinnan som attraherar mig mest och efter de obligatoriska hälsningsfraserna föreslår jag att vi går hem till mig och knullar. Men jag gjorde inte det. Några av mina kompisar, både tjej- och killkompisar, har vågat med blandat resultat, men inte jag. Fegheten hade ett bra och stark grepp om mig vid kontakt av det motsatta könet. Desperat? Det får ni tycka om ni vill, men jag såg det inte så. Jag hade svårt att spjärna emot den naturliga driften som vi alla har.

Jag hade spolat fram filmen till den scen som jag tyckte bäst om. En sval uppfriskande vindpust fyllde rummet. Utifrån hördes en kvinna skratta. Njutningen nådde kulmen.
Satt kvar en stund och njöt av den alltför korta njutningen.

Kröp ner i min säng. En ny dag höll på att gry.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar