omslagsbild

omslagsbild

lördag 17 januari 2015

Blir knäsvag när jag ser personer som har nått framgång.

Förra veckan satt jag i samma tunnelbanevagn som Christine Gandrup, tidigare Magnusson, vår världsstjärna i badminton för runt tjugofem år sedan. Helgen före passerade jag Jonas Björkman i Täby Centrum. Han kom gående med en flicka som var i femårsåldern. Kände på mig att det var dottern. Helt säker på att det var Jonas är jag dock inte, men mannen var väldig lik den före detta tennisvärldsettan i dubbel.
Även alpine legenden Ingmar Stenmark och hockeystjärnan Börje Salming har jag sett i vårt centrum. Den sistnämnde satt endast tre bord från min fru och jag på Melanders. Oftast när vi ser en kändis är tidsrymden ett fåtal sekunder och sedan är hen borta ur blickfånget. När jag såg Börje var det tvärtom. I en halvtimme kunde jag "studera" honom. Inga människor satt eller gick mellan oss.

Vad är det som gör att jag blir knäsvag, blir varm i kroppen, får fjärilar i magen och tunghäfta, när jag ser eller träffar en person som jag tycker har gjort något över det vanliga? Det har jag alltid blivit. Ibland blir jag så till mig att min högra arm, som jag brukar kunna ha något så när pli på, viftar till. Då är det bara hoppas att ingen står där den viner i luften. Som den gången jag och Tomas Tranströmer passerade varandra på bokmässan i Göteborg 2012, samma år som han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
- Johan, de går också på toaletten som vi andra. De kan även få huvudvärk, sa en klasskompis syrligt till mig när vi gick på högstadiet på Bergtorpsskolan i Täby. Jag hade då fått Stenmarks autograf och var så stolt.
Visst, de bajsar och kissar som vi. Det är människor, men det är människor som har gjort något som få klarar. De har gjort något extraordinärt. De besitter något, kan kallar det för en kraft, som är få förunnat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar