Känslan blir att sitta i ett fängelse utan synliga murar.

Visst känns det lockande att bosätta sig i Thailand. Speciellt när det är kallt och snön ligger decimetertjockt på marken. Jag föredrar sol och värme, även om det är en fin naturupplevelse att ge sig ut på en promenad, i pulkabacken med barnen eller en runda i skogen när det gnistrar i snön av solen från en klarblå himmel. Det finns inget i Thailand som kan mäta sig med det.
Först ska barnen gå färdig skolan, helst även gymnasiet, innan jag och frugan ens börjar fundera var vi ska bo hädanefter. Det bästa vore att bo i det natursköna landet från november till februari, för jag är inte intresserad av att bosätta mig där. Det är närmast omöjligt att ge mig ut utanför tomten på egen hand. Om det finns trottoarer, vilket inte är säkert, kan jag inte komma upp för de är alltför höga. Gå på gatorna, är inget alternativ. Livsfarligt, bilisterna och mopedister kör snabbt och har mindre trafikvett än vad vi har i Sverige.
Jag vill klara mycket själv, och det kan jag inte göra alls i samma utsträckning i Thailand. Jag mår dåligt att hela tiden be om hjälp. Känslan blir då att sitta i ett fängelse utan synliga murar.

Sonen och jag tar igen oss efter mycket hoppande och simmande i en bekants
pool på Koh Samui.