omslagsbild

omslagsbild

fredag 6 februari 2015

Världsmästare, europamästare och Paralympier.

Min tävlingsbana började den 12:e november 1981, femton år gammal, i en gymnastiksal på GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan) i Stockholm. En eftermiddag i veckan var jag och andra ungdomar med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar där och prövade på en mängd med olika idrotter tillsammans med eleverna som gick på skolan. De ingick i deras undervisning att de var med oss ett par gånger.
Jag träffade då Ray Clark, själv med ett funktionshinder, en man som brann för att få personer med CP-skada att börja träna och så småningom tävla. När han såg mig frågade han mig om jag hade tidigare sparka mig fram baklänges.
- "Nej.", sa jag och tyckte det lät konstigt. Det går väl inte.
Ray rullade fram en av skolans rullstolar. Häktade av fotstöden. Mamma hjälpte mig över och han ville att jag skulle sparka mig till väggen och tillbaka, en sträcka på fyrtio meter.
Det var svårt att hålla sig utmed linjen av basketplanens långsida. Särskild rakt gick det inte, såg ut som jag mest åkte rullstolsslalom utan koner.
- "Hur gick det tycker du?", frågade Ray när jag till slut kom tillbaka. Jag hade säkert åkt trettio meter mer, så vingligt gick det.
- "Kul, men svårt."
Det han sa härnäst förändrade mitt liv så fullständigt.
- "Johan, du kan tävla i att sparka dig bakåt. Det finns även i Paralympics en klass endast för de som sparkar."
Jag satt och gapade. Hörde jag rätt? Det var som allt tystnade. Bollarna upphörde att studsa. Människorna slutade att prata och springa eller rulla efter bollar. Ingen som sa uppmuntrade ord att ta i mer. Det hördes inget från de som spelade rullstolsbasket i bit bort.
Jag hade tidigare prövat på ridning, simning, ishockey, bandy, boccia, fotboll, innebandy, basket och orientering. Ännu fler, men jag minns inte nu vilka det var. Antingen var det för svårt eller så tyckte jag inte det var roligt. Året innan var det sommarolympiaden i Moskva, och jag satt klistrad framför TV-apparaten. Jag fann det så kul och spännande. Inuti började det gro en önskan att en dag ska jag vara med.
- "Paralympics.", sa jag försiktigt, nästan rädd för att uttala namnet. Paralympics.
- "Vill du vara med där?", frågade Ray och log.
Han märkte väl något drömsk i mina ögon.
- "Ja."
- "Då får du börja träna."
Jag såg inom mig hur jag rullade fram till startlinjen på en fullsatt Paralympicsstadio iförd den blågula dressen. Jag ska dit.



Ray Clark tävlade för Sverige i Paralympics 1980 och 1984.
Ray är mångfaldig medaljör i grenarna kula, spjut och diskus.



Träningen gav resultat.
På SM genom åren erövrade jag fem guld, elva silver och arton brons på distanserna 60, 100, 200, 400 och 800. Eftersom jag ensam, med några få undantag, att sparka mig tävlade jag mot de som körde med nedsatt funktion i armarna. Trots det lyckades jag ta så många medaljer.
Internationellt var det fler ´sparkare´och det gjorde att jag fick tävla mot jämbördig motstånd. Jag vann VM-guld på 100 meter i Nottingham 1997. På EM99, även det i samma stad, blev det silver på 100 meter och guld på 200, 400 och 800 meter. Vid VM 2005 i New York tog jag två andraplatser, 100 och 200 meter.
För medaljerna på EM tilldelades jag Täbys Kommuns Idrottsmedalj. Denna utmärkelse är jag stolt över.
Jag hade i karriärens begynnelse siktat på att vinna Paralympics. Jag deltog i ett, 1988 i Seoul. Lyckades kvalificera mig till final på de distanser som jag ställde upp. Bästa placeringen blev en femte på 800 meter.



Fyrfaldig medaljör vid EM i Nottingham 1999.



Jag är stolt och nöjd över det jag har åstadkommit på världens friidrottsbanor.
Ray, jag är evig tacksam att jag träffade dig och att du introducerade mig till friidrotten.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar