Den 11/6.

Nästa år denna dag blir jag femtio. När jag skriver ´femtio´ känns det inte verkligt, att det är en annan som skriver. F e m t i o, 50, smakar ovant och ligger snett vid uttalet, så snett att det skaver till i munnen. F e m t i o. 50.
När jag var fem, tio, tjugo och tjugofem tyckte jag att femtio var den första av de sista anhalterna innan Dödsriket. Nu är jag snart där, menar inte i Dödsriket, och inte ser jag de sista anhalterna. Fem och noll är endast siffror, får intala mig det.
Nu ska jag ha resten av dagen som jag vill ha den.

Jag var sådär tio tolv år när jag såg mig även som vuxen krypa omkring 
i kostym och lackskor på våra släktträffar och vid andra festliga 
tillställningar. Rullstol var något som jag inte använde hemma utan jag
kröp vart jag än jag skulle i villan och ute på tomten. I leken med bröderna
kröp jag och när vi spelade fotboll, landbandy och brännboll
satt jag på gräset och motade bollarna.
För mig var rullstolen, nej förresten det var en sulky som jag då hade,
en sak som jag satt i när familjen gick ut. Stranden, Täby Centrum,
Skansen, skogen och vid andra utflykter var det bra att ha med sig sulkyn.
Det var naturligt för mig att använda den samtidigt som bröderna gick
bredvid. Så fort vi kom hem, blev jag hjälpt ner på golvet
och sulkyn ställdes undan.
När jag uppnådde vuxen ålder, när det nu var minns inte jag, kunde jag
inte för mitt liv se mig krypa omkring i kostym och lackskor på partyn.
Vem skulle då hålla min drink? Dessutom hade jag blivit så stel i
lederna och öm i knäna att det skulle ha varit en rejäl pina.