Fråga är det enklaste sättet att lära oss, under förutsättning att vi får svar.

En del föräldrar vill inte att sina barn går fram till oss som använder rullstol och ställer frågor om den och/eller det handikapp vi har. Föräldrarna är oroliga att vi då blir arga/ledsna. Jag kan omöjligt veta hur alla av oss tänker, men när jag utgår från mig själv vill jag att barnen frågar. Det är bra att de gör det, för det betyder att de är vetgiriga och det ska vi vuxna uppmuntra.
Jag har varit med om att barn, små som stora, kommer fram till mig och frågar snällt ´Varför kan du inte gå?´, ´Har du ont i benen?´ eller ´Varför pratar du konstigt?´. Jag svarar gladeligen. Ibland hinner jag dessvärre inte svara förrän föräldern eller bägge rusar fram och sliter barnet till sig och går i väg efter ha ursäktat sig för att hen har stört mig. Dessa föräldrar vet inte om det, men de gör då ett allvarlig misstag. Genom detta tilltag signalerar de att vi med funktionshinder inte är som alla andra och därav ska man vidta försiktigthetsåtgärder när man ser oss. Dessa försiktigthetsåtgärder kan sitta i länge, kanske till och med hela deras liv, vilka med stor risk leder till att de ger oss dåliga bemötanden.
Barn får fråga, så även vuxna. Det är det enklaste sättet att lära oss, under förutsättning att vi får svar.

Jag är med i en grupp på Facebook där övervägande använder rullstol. För en tid sedan publicerades där ett inlägg från en kvinna som ingav än mer förhoppningar att synen på rullstolen kommer att i framtiden ändras till det positiva för gemene man.
Så här stod det:

Jag är en förälder utan stol, uppväxt i en familj där ingen har stol eller behov av en. För oss är det väldigt viktigt att minoriteter inte är små för vårt barn. Med det menar jag att även om barnet kanske bara känner EN person med brun hy eller INGEN som har rullstol ska det ändå vara självklart för barnet att alla har olika förutsättningar och utseende och det är ingenting som är konstigt eller ögonbrynshöjande.

Vi jobbar hårt i vår familj med att hjälpas åt att utvärdera hur vi uttrycker oss och vad vi kan förbättra i vårt språk och beteende för att vara inkluderande snarare än exkluderande. Vi har just nu fastnat lite. Vi klarar inte av att ta ett rättvist beslut i en fråga kring vårt barn som har dykt upp och jag hoppas verkligen att några av er ska vilja hjälpa mig att resonera kring detta.

Barn kör runt varandra i kundvagnar, lära-gå-vagnar och andra sorters vagnar som inte alls är gjorda för att användas på det sättet. Jag skulle därför gärna vilja bygga en rullstol till mitt barn. Jag tänker att det även skulle "normalisera" användandet av stol. Om en rullstol hemma hos oss är lika vardaglig som barnvagnen tänker jag att minoriteten inte känns så liten.

Eftersom jag inte har tolkningsföreträde eller nära relation till någon i stol har jag svårt att avgöra huruvida det skulle vara kränkande/sårande/upprörande för någon i stol om mitt barn i en lek låtsades sitta i rullstol. Jag menar, självklart är er rullstol ingen leksak!

Vad säger ni? Skulle ni tycka att det kändes okej om jag gav mitt barn en rullstol istället för dockvagn?


Jag svarade:

Självklart, ge ditt barn en rullstol. Jag vill att fler föräldrar tänker som du. Våra barn, nio och fem år, tycker om att sitta i min rullstol och rulla runt. Rullstolen är skrämmande tycker en del såväl barn som vuxna. Verkar som en del vuxna inte vill gå nära en rullstol för de vill inte riskera själva att hamna i rullstol och den "rädslan" smittas av på barn. Så ge ditt barn en rullstol, och du och din familj hjälper till att avdramatisera rullstolen. Den är ett hjälpmedel och idrottsredskap, inget skrämmande.