Från idyll till skräck.

Många perioder har sina slut och så även min semester. Jag är åter på arbetet med ny energi och inspiration. Det känns så bra.
Men semestern kunde ha slutat redan efter två veckor och då i moll. Även mitt liv om inte Nu, min fru, och Gustav, min yngsta bror, hade varit snabba i tanken. Okej, jag tar i lite, men det kändes så när jag inte kunde få upp ansiktet över vattenytan.
Det var den sista dagen på Kvarnkul, fars sommarstuga i Värmland. Vädret och vattnet var tillräckligt varmt för en badkruka som mig för ett dopp. Min far och Gustav gick med mig när jag gick på den korta landgången till flytbryggan. Förutom badbyxor hade jag sandaler av märket Merrell på mig, det för jag går bättre med något på fötterna och att dessa tål vatten. Satte mig på kanten och fick badringen trädd över huvudet. När jag var barn räckte det med en simring som såldes på bensinmackar, men nu behövs det en uppblåst slang från ett bildäck. Liten har blivit stor. Nu och Gustav tog tag i mina armar och lyfte ner mig i det inbjudande vattnet. De släppte mig och jag tog det första armtaget.
Den härliga med att känna det något svala vattnet slutade sig om min kropp och att solen lyste varmt förbyttes omgående till skräck och panik. Fötterna flöt upp bakåt och genom det trycktes mitt huvud framåt och ansiktet hamnade under ytan. Hur jag än försökte pressa ner fötterna gick det inte. Panik, fick ingen luft. Hur jag än simmade med armarna ändrades inte mitt vattenläge. Det enda som ändrades var avståndet till bryggan - det ökade. Jag lyckades lyfta huvudet och hann få in ett uns luft i lungorna innan ansiktet återigen hamnade under ytan. Skräck. Vevade med armarna. Vattnet yrde. Sparkade frenetiskt med benen. Minns att jag tänkte att jag måste få ner fötterna rakt under mig, annars . . .
Fars förtöjda plasteka tornade genom vatteninfernot upp sig framför mig. Jag lyfte huvudet och sträckte upp ena armen för att om möjligt nå dess reling, men det gick inte. Samtidigt som jag gled alltmer under ekan. försökte jag på nytt och på nytt. Jag var skräckslagen.
Så kände jag ett tryck av vatten mot kroppen och ett dovt ljud av ett stort plask hördes, och jag rycktes upp. Såg Gustavs blöta ansikte. Han hade hoppat i med shorts, klocka och glasögon på, och lyfte upp badringen, så mitt ansikte kom ovanför ytan. Paniken släppte och jag kunde ta ett lugnt befriande andetag.

Det var Nu som inte kände igen mitt sätt att simma, ingen annan uppe på bryggan. Det var alldeles för mycket frenesi över armtagen mot vad jag brukade ha, så hon skrek till Gustav att hoppa i och hjälpa mig.
Tur att ekan var där den var och att jag simma mot den, annars hade jag fortsatt längre ut och då hade det blivit ett annat scenario som jag helst inte vill tänka på.

Vad har jag dragit för lärdom av detta? Ha inte på mig skodon som flyter när jag simmar.